NÄR DET VIKTIGASTE AV ALLT – BLIR DET SVÅRASTE AV ALLT

De första timmarna av teambuildingprogrammet var över.
Vi hade suttit i rummet ett tag. De hade gjort en presentationsövning och nu pratade de om sina förväntningar inför de två dagarna. Stämningen som tidigare varit glad och trevlig började förändras. Sakta men säkert kände vi alla hur frustrationen spred sig i rummet.

Det var så väldigt mycket de hoppades får ut av de här två dagarna och jag började inse att gruppen jag hade framför mig inte alls var den grupp jag fått beskriven för mig.
Vi skulle egentligen mest ha pratat om vad de hade för förväntningar på varandra.
Gruppen påminde mig om en av mina favoritfilmsekvenser.
Den i Det Stora Blå där fridykarna Enzo and Jacques – omtöcknade under en fest bestämmer sig för att äntligen prata. Och Jacques som levt större delen av sitt liv under vattenytan säger till Enzo
– ”Jag vill att du berättar för mig om livet”
– ”Ok – svarar den mer världsvana Enzo – Vad vill du veta?”
– ”ALLT”  svarar Jacques.
Ungefär så var de gruppen. De hade tusen frågetecken som relaterade till omorganisationen och en del av dem visste inte ens vad deras uppgift var. Nya tjänster var tillsatta.
Från att bara haft ”chefer” tidigare hade de nu både teamledare och och gruppledare och ingen förstod deras uppgift, ansvar eller mandat. Inte de själva heller.
Beslutsgångarna från tidigare var upprivna och ingen hade förstått vad de ersatts med?
Ingen visste var besluten nu egentligen togs?
Om det ens togs några beslut?

Efter en sekundsnabb överläggning med mig själv beslutade jag att det planerade teambuildingprogrammet inte alls var vad de behövde. De var i desperat behov av helt andra grejer.
Så jag la om programmet och hjälpte dem att reda ut de viktigaste frågeställningarna och lägga upp en strategi för hur de skulle kunna få svar på dem.

DEN ARGA KVINNAN

Vi bröt för kaffe och det var då hon kom fram till mig. En upprörd dam. Frustrationen personifierad.
”Jag tycker det är slöseri med dyra pengar att du bara ska sitta här och lyssna på oss!” sa hon.
”Nu får du ta och sätta igång lite roliga övningar – så vi får ha lite kul”  fortsatte hon medan hon försvann ut genom dörren.

Efter rasten kom hon in igen och sa att:
– ”ALLA tyckte det här är dåligt!  ALLA vill göra kul övningar och lekar istället – för det här ger ingenting”
Jag tackade för hennes uppriktighet och beslöt att ta tjuren vid hornet.
Jag frågade om jag fick ta upp det med gruppen?
När de var återsamlade sa jag att jag hört att de inte var nöjda.
Att de istället för det vi gjorde ville gå ut och leka roliga lekar.
Gruppen såg väldigt förvånad ut.
En av de lite modigare männen sa att de nog visserligen hade haft en samtal under rasten men att de var väldigt oeniga.
Det var bara några stycken som vill gå ut och leka sa han.
– ”De flesta ville nog fortsätta på det spår vi slagit in på för att det var så viktiga saker att ventilera. Även om det inte var helt bekvämt att tala om det”.
Många nickade medhåll och flera av dem höll med honom.
-”Så bra då” sa jag och berättade att jag genom åren anlitats av deras arbetsgivare vid många olika tillfällen.
Men ALDRIG som lekledare.
Jag sa att
– ”min uppdragsgivare på personalavdelningen nog skulle bli väldigt förvånad om han fick höra att jag varit ute och lekt med dem”.

Och så frågade jag dem vad de trodde skulle hända med den frustration som de alla känt av om vi bröt nu?
För att gå ut och leka?
Vad skulle hända med dem som grupp när de kom hem igen?
Vad skulle det få för effekt?
De fick reflektera över det i smågrupper innan de svarade.
Alla – utom den arga kvinnan och hennes kamrat – var eniga om att situationen bara skulle förvärras.
Så vi fortsatte.
När vi nästa dag var klara och gick laget runt var alla – utom de två damerna – riktigt belåtna över vad vi åstadkommit.

Ibland är det så.
Att det som är det viktigaste av allt också är det svåraste av allt.
När missnöjet, konflikter och frustrationen pyr under ytan och lägger ett lock över all initiativförmåga och all produktivitet.
Då vill grupper ofta leka.
Man kallar det i min bransch för flyktbeteenden.
Som chef är det ett av de allra svårast dilemman man kan hamna i.
Och som konsult kan det brinna till ordentligt om öronen när man kommer i kontakt med det ”obehagligt viktiga”.
Det är då det är bra att vara modig.
Det är då det är viktigare än någonsin – både som chef och som konsult – att ge gruppen det de behöver.
Inte det de säger att de vill ha.